Miljömålen

Kväveutlakning

Årligen utlakas i medeltal 16-18 kg kväve per hektar svensk åkermark. Av denna siffra är cirka 70 procent beroende på brukandet av jorden och resten är så kallad bakgrundsbelastning. Summerat för all åker- och betesmark blir det knappt 50 000 ton per år. I den så kallade källfördelningen står odlingen för cirka hälften av kvävetillförseln till omgivande hav för landet som helhet. Näst största källan är de kommunala reningsverken.

Eftersom kväve normalt inte styr övergödningseffekter i sötvatten som sjöar och vattendrag utan i havet är det en viktig mekanism att en del av kvävet renas bort längs rinnsträckan till havet. I medeltal är den så kallade retentionen i storleksordningen 30 procent men det varierar från under 10 procent till över 90 procent beroende på avståndet till kusten. Sedan 1995 bedöms kväveutlakningen ha minskat med i medeltal 30 procent. Det beror främst två saker:
1) ökade skördar men inte lika mycket ökad gödsling, alltså förbättrat kväveutnyttjande och 2) genomförda miljöåtgärder. Dessutom har arealen åkermark minskat genom att mark planteras med skog eller bebyggts. Den minskade kväveutlakningen syns i form av lägre koncentrationer av kväve i jordbruksåar enligt så kallade trendanalyser av SLU. För landet som helhet har Sverige redan klarat det internationella kväveutsläppsbetinget för fem av de sju havsbassänger som omger oss. För egentliga Östersjön och finska viken återstår cirka 10 procents ytterligare minskning.

Viktiga åtgärder för att minska kväveutlakningen är till exempel:

• noggrann gödsling
• fånggrödor
• ökad vårbearbetning
• vårspridning av stallgödsel
• våtmarker

Ammoniakavgång

Under 30 års-perioden 1990 till 2019 har de sammanlagda svenska ammoniakutsläppen minskat från cirka 60 000 ton till cirka 53 000 ton. Ungefär 85 procent av utsläppen kommer från lantbruk och då främst från lagring och spridning av stallgödsel. Lantbruket har tidigare klarat både svenska mål för ammoniak och EU:s tidigare landskvot för ammoniak i Takdirektivet. Förklaringen till lantbrukets minskning är både direkta miljöåtgärder för stallgödsel men även att djurhållningen har minskat. Nu finns ett nytt beting i EU-s takdirektivet och det är att Sverige ska minska sina utsläpp med 17 procent från 2005 till 2030.

Utsläpp av ammoniak kan bidra till både övergödning och försurning. Den största utsläppskällan är djurhållningen inom lantbruket. Den kväverika gasen avges från träck och urin i djurstallarna, under lagring och vid spridning av stallgödsel. En ammoniakkälla av ökande betydelse är vägtrafiken. Orsaken är att ämnet bildas i bilarnas katalysatorer. Sammantaget står ändå jordbruket för huvuddelen av de svenska ammoniakutsläppen (storleksordning runt 90 procent).

För att minska ammoniakavgången kommer rådgivningen att fokusera på utfodring. Låga sojapriser har resulterat i ökad tilldelning av protein och minskad kväveeffektivitet. Beräkningar av utfodringsrådgivare visar att det ofta går att minska råproteinhalten i foder till till exempel kor utan att äventyra mjölkavkastningen.

Fosforförluster

Årligen läcker i medeltal cirka 0,6 kg fosfor per hektar åkermark. Av det bedöms 60-70 procent bero på brukandet och resten är så kallat bakgrundsläckage. Summerat för den svenska åkermarken blir det sammanlagda läckaget 1500 – 1800 ton fosfor per år. Odlingen bedöms vara den enskilt största källan för tillförsel av fosfor till havet följt av kommunala reningsverk, industri och enskilda avlopp. Beräkningar för hela landet görs med några års mellanrum och metoderna förändras och förbättras och beräkningar är därför inte alltid jämförbara bakåt. Men fosforläckaget bedöms ha minskat med cirka 10 procent från 1995 till 2011. Till skillnad från för kväve syns den beräknade minskningen inte i form av generellt sänkt koncentration av fosfor i jordbruksåar. För att Sverige ska klara det internationella utsläppsmålet för havsbassängen Egentliga Östersjön, dit en stor del av landets åkermark avvattnas, krävs omfattande minskning av fosfortillförseln.

Fosforförluster är nästan uteslutande vattenburna och sker särskilt i samband med höga vattenflöden. Något som kännetecknar fosforförluster från avrinningsområden är att 90 procent av förlusterna kan ske från 10 procent av arealen och under 1 procent av tiden. Det innebär att det, förutom att hitta lämpliga motåtgärder, också är angeläget att hitta de platser där förlusterna är som störst. Åtgärder för att minska fosforförlusterna kan vara anpassade skyddszoner, strukturkalkning, effektivare utfodring, gödsling enligt markkarta och våtmarker.

Läckage av växtskyddsmedel

Växtskyddsmedel som används i jordbruket kan läcka ut i våra vattendrag. När ämnena kommer ut i vattnet finns det en risk att de påverkar vattenlevande organismer. Halterna av naturfrämmande ämnen ska vara nära noll och deras påverkan på mäniskors hälsa och ekosystemen försumbar för att uppnå miljökvalitetsmålet Giftfri miljö.

Någon minskning har dock inte kunnat observeras när det gäller risken för att växtskyddsmedel från jordbruket påverkar vattenlevande organismer. Över den tidsperiod som mätningarna har pågått har trenden i huvudsak varit relativt oförändrad, vilket kan bero på att användningen av växtskyddsmedel har varit relativt oförändrad under senare år. Detta bland annat beroende på förändrat grödval där växtföljderna ur växtskyddssynpunkt blivit sämre.

Jämfört med 1988 har däremot de beräknade hälso- och miljöriskerna minskat till 26 respektive 65 procent. Den övergripande nedgången kan främst förklaras med att användningen av flera svamp- och insektsmedel med höga riskpoäng har minskat.

Rådgivningen kring växtskydd fokuserar både på hanteringen av växtskyddsmedel och åtgärder för att få en bättre växtskyddsstrategi både ur ekonomisk och miljömässig synvinkel.

Klimatgasutsläpp

Enligt det klimatpolitiska ramverket från 2017 ska Sverige inte ha några nettoutsläpp av växthusgaser efter 2045. Efter 2045 ska utsläppen vara negativa. Innan 2045 finns det två etappmål, att till 2030 att minska utsläppen med 63 % jämfört mot 1990 och till 2040 minska med 75 %. I dessa minskningar ingår inte förändringar i markkolspoolen med nuvarande brukning. Fram till 2020 har Sveriges utsläpp minskat med 35 % jämfört mot 1990, under 2020 8,9 % en stor del av de minskningarna kan förklaras av Covid-19 pandemin.

Jordbrukets andel av de svenska utsläppen av växthusgaser är ca 15 % eller ca 6,9 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Utsläpp som orsakas i andra länder vid produktionen av insatsvaror (foder och mineralgödsel) till det svenska jordbruket inkluderas inte. I jordbruket är fördelningen av växthusgaser:

• 2 % koldioxid,
• 52 % lustgas,
• 46 % metan.

Ungefär hälften av utsläppen uppkommer i samband med animalieproduktionen. Lustgasutsläppen uppstår framförallt i marken när omväxlande syrefria förhållanden uppkommer och det finns lättillgängligt kväve. Metangasen kommer till största del från idisslarnas matsmältning och till en viss del från hantering av stallgödsel. Koldioxid frigörs vid odling av mark med högt organiskt innehåll och vid användning av fossila bränslen. Utsläppen har minskat med 10 % sedan 1990 och det beror främst på att antalet kor och grisar har minskat. Men mellan 2019-2020 ökade utsläppen med 1 % vilket främst beror på att försäljningen av mineralgödsel ökade. (Naturvårdsverket 2021)